Halvmåneljuset gör lägdan synlig. Där ute, mörka skuggor. Som stilla stoder avtecknande. Nästintill icke skönjbara. Hjortarna, de vi pratar om men nästan aldrig ser. De som skogen släpper i skydd av mörker. De som gräver stora hålor i snön efter föda. De är gryningens väsen.

Det ljusa som svagt skymtar där över tallkronorna, bortåt Mattmar till, kommer snart att släcka stjärnorna och månhalvan blir sitt eget bleka minne.

Uti köket står disken se´n i går och grymtar. Kaffedoften gör sitt för att möta gryningen.